Proaktiv eller bara jobbig...
Det är en hårfin gräns, jag vet. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag vill jobba som coach i framtiden, jag tycker det är otroligt att se vilken skillnad motiverade människor kan göra, både privat och i jobbet, om de är motiverade och har någon som visar att de tror på en. För många människor är det första gången någon har utmanat dem på ett sätt som visserligen kan vara skrämmande, men ändå känns bekvämt på det där "jag vet att jag KAN göra det här"-sättet.
Alla förtjänar en bra chef, men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Långt ifrån alltid. Många chefer är anställda för att de siktat på höga titlar, högre lön och framförallt, för att de har någon översittarsyn på ledarskap. Chefer som måste bevisa sig duktigare än sina anställda och håller tillbaka dem för att inte verka sämre. Märkligt nog verkar de uppskatta sin egen typ, så när det ska nyanställas ser man ännu en person utan ödmjukhet på toppen. Ödmjukhet förväxlas ofta med mesighet, men man kan se människor och fortfarande ställa krav eller tydligt visa när man är besviken eller arg.
Jag är den första att erkänna att jag är sämre på många saker än vad mina kollegor är (och eftersom det inte är självklart för alla: med kollegor menar jag mina anställda) och det berättar jag för dem. Men på andra områden har jag mycket att tillföra vilket jag också gör. Jag ser bara en nackdel med denna typ av chefs-skap: mina anställda blir till slut så duktiga att de försvinner ut i företaget för att axla egna ledarroller. När jag är extra självgod så ser jag mig själv som en konstnär, men istället för vackra tavlor skapar jag duktiga chefer (eller medarbetare, alla vill ju faktiskt inte vara chefer). Lite ringar-på-vattnet-mentalitet om de lär ut sina anställda till människor som tror på sig själva och andra.
Som renodlad coach skulle jag få själva essensen av det jag gör idag, jag skulle nå ut till fler och jag skulle få göra det jag tycker är absolut roligast. Det är svårt att komma dit, och jag tror nog att jag måste sluta vänta på att någon bara ska se min karismatiska ådra och komma fram till mig och säga: "tjena, vill du hjälpa mitt företag med kultur etc.?". Lösningen är att jag har skrivit ett tal som jag skall maila till norden-chefen efter semestern. Tycker han det är bra ska jag be att få framföra det på årsmötet för butikschefer i oktober. Vill han inte ha det kan det bero två saker:
- Det är inte tillräckligt bra
- De ser mig som en jobbig j-el istället för proaktiv. Det kanske är dags att byta företag till ett ja-företag istället för nej-företag (mer om det i ett annat inlägg)
Får jag framföra det ska jag be någon filma och lägga upp det på youtube eller rent av en egen sida.
Alla förtjänar en bra chef, men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Långt ifrån alltid. Många chefer är anställda för att de siktat på höga titlar, högre lön och framförallt, för att de har någon översittarsyn på ledarskap. Chefer som måste bevisa sig duktigare än sina anställda och håller tillbaka dem för att inte verka sämre. Märkligt nog verkar de uppskatta sin egen typ, så när det ska nyanställas ser man ännu en person utan ödmjukhet på toppen. Ödmjukhet förväxlas ofta med mesighet, men man kan se människor och fortfarande ställa krav eller tydligt visa när man är besviken eller arg.
Jag är den första att erkänna att jag är sämre på många saker än vad mina kollegor är (och eftersom det inte är självklart för alla: med kollegor menar jag mina anställda) och det berättar jag för dem. Men på andra områden har jag mycket att tillföra vilket jag också gör. Jag ser bara en nackdel med denna typ av chefs-skap: mina anställda blir till slut så duktiga att de försvinner ut i företaget för att axla egna ledarroller. När jag är extra självgod så ser jag mig själv som en konstnär, men istället för vackra tavlor skapar jag duktiga chefer (eller medarbetare, alla vill ju faktiskt inte vara chefer). Lite ringar-på-vattnet-mentalitet om de lär ut sina anställda till människor som tror på sig själva och andra.
Som renodlad coach skulle jag få själva essensen av det jag gör idag, jag skulle nå ut till fler och jag skulle få göra det jag tycker är absolut roligast. Det är svårt att komma dit, och jag tror nog att jag måste sluta vänta på att någon bara ska se min karismatiska ådra och komma fram till mig och säga: "tjena, vill du hjälpa mitt företag med kultur etc.?". Lösningen är att jag har skrivit ett tal som jag skall maila till norden-chefen efter semestern. Tycker han det är bra ska jag be att få framföra det på årsmötet för butikschefer i oktober. Vill han inte ha det kan det bero två saker:
- Det är inte tillräckligt bra
- De ser mig som en jobbig j-el istället för proaktiv. Det kanske är dags att byta företag till ett ja-företag istället för nej-företag (mer om det i ett annat inlägg)
Får jag framföra det ska jag be någon filma och lägga upp det på youtube eller rent av en egen sida.
Kommentarer
Trackback
