Alla har drömmar, vad är skillnaden?
Jag har skrivit det förr, men det är fult att prata sparande och investerande. Jag verkar inte heller lära mig, stolt som jag är över insikten med att skapa en "pengamaskin", så jag tar upp det när andra pratar om pengar. Då blir det tyst eller så får man en sarkastisk kommentar om att "jaha, behöver jag 50.000 kronor extra så jobbar jag lite hårdare/säljer lite mer" eller vad det nu kan vara. Det är ju bra, men det är just det jag vill slippa. Jag har inget emot att jobba mycket, faktum är att det är sällan jag är så nöjd med mig själv som när jag rivit av några månaders intensivt arbete på jobbet, men det är just det, att då väljer jag själv. Att kunna ha råd att både ta ledigt för en långresa med familjen och ha råd att åka på den vore väl det ultimata?
Ändå drömmer människor. Om pengar, bilar, resor, hus eller uppleveleser, mer tid med familjen, mer tid i största allmänhet. De gör det, men verkar inte beredda att jobba för dem. Människor som gått på ett-rikare-liv-seminarier och sparar i aktier eller kämpar mot sina drömmar i två månader innan de faller tillbaka i sitt leva-för-dagen-tänk. Är mina drömmar starkare än deras eller har jag mer jävlar anamma? Eller är jag bara lite mer naiv än andra?
Det ska till mycket innan jag ger upp mina drömmar iallafall. Synd att fler inte håller fast vid sina. 
