Stressig vecka
Julplaneringen är i full gång på mitt jobb. Personalen märker det inte på mer än att deras chef är lite mer stressad än vanligt (men forhoppningsvis trevlig fortfarande), men snart drar det igång även för dem. Mina kollegor älskar julen, trivs ett det positivt stressade klimatet. Nu ska vi bara hitta lite fler människor som reagerar på samma sätt under julen. Det är svårt att hitta människor i den yngre generationen som vill jobba. Anställningsintervjuerna går oftast i samma tema: "Jag vill ha ett jobba där jag kan uttrycka mig konstnärligt" eller "jag tror jag kan jobba i jul, det beror på vad som kommer upp" eller "Jag kan tänka mig att jobba nio till fyra".
Jag börjar känna mig som en tant, och uttrycken "det var bättre förr" samt "på min tid var det bara att jobba" ringer i huvudet.
Det har hänt två roliga saker den här veckan som jag faktiskt blir lite varm i hjärtat över:
- När jag kom hem från Charlie Söderbergs seminarium pratade jag med alla i personalen om att gå mot sina drömmar (nåja, det var inte så enkelt, jag var ganska entusiastisk i flera veckor efter). En tjej sa att hon alltid velat skriva en bok och nu i veckan berättade hon att hon skickat in den till ett förlag. Häftigt, oavsett om hon får den utgiven eller inte! Charlie skulle nog vara stolt över mig. Och henne...
- Nummer två är en tjej som praktiserade hos mig under förra året. Hon var för deprimerad för att gå i skolan och tillsammans med en psykolog på BUP hade vi i uppdrag att få "ordning" på henne. Jag vet inte hur det gick för psykologen, men för oss gick det superbra. Efter två månader hade hon ett eget ansvarsområde, 100% närvaro, etc. På senvåren märkte jag dock att hon ramlade ner i en svacka igen. Den här gången var jag hårdare mot henne och hon bröt ihop och berättade allt som jag gissat men aldrig fått svart på vitt innan. Vi bestämde att den sista månaden skulle hon komma till jobbet som vanligt, men hon skulle plugga i lunchrummet på de kurser hon skulle omtenta för att få börja trean på gymnasiet samt den presentation hon behövde göra för att bevisa att hon ville gå kvar. I veckan fick jag höra att det går jättebra för henne i skolan, hon planerar till och med att plugga vidare på högskola.
Kanske brinner jag inte i helvetet för mina illdåd...
Jag börjar känna mig som en tant, och uttrycken "det var bättre förr" samt "på min tid var det bara att jobba" ringer i huvudet.
Det har hänt två roliga saker den här veckan som jag faktiskt blir lite varm i hjärtat över:
- När jag kom hem från Charlie Söderbergs seminarium pratade jag med alla i personalen om att gå mot sina drömmar (nåja, det var inte så enkelt, jag var ganska entusiastisk i flera veckor efter). En tjej sa att hon alltid velat skriva en bok och nu i veckan berättade hon att hon skickat in den till ett förlag. Häftigt, oavsett om hon får den utgiven eller inte! Charlie skulle nog vara stolt över mig. Och henne...
- Nummer två är en tjej som praktiserade hos mig under förra året. Hon var för deprimerad för att gå i skolan och tillsammans med en psykolog på BUP hade vi i uppdrag att få "ordning" på henne. Jag vet inte hur det gick för psykologen, men för oss gick det superbra. Efter två månader hade hon ett eget ansvarsområde, 100% närvaro, etc. På senvåren märkte jag dock att hon ramlade ner i en svacka igen. Den här gången var jag hårdare mot henne och hon bröt ihop och berättade allt som jag gissat men aldrig fått svart på vitt innan. Vi bestämde att den sista månaden skulle hon komma till jobbet som vanligt, men hon skulle plugga i lunchrummet på de kurser hon skulle omtenta för att få börja trean på gymnasiet samt den presentation hon behövde göra för att bevisa att hon ville gå kvar. I veckan fick jag höra att det går jättebra för henne i skolan, hon planerar till och med att plugga vidare på högskola.
Kanske brinner jag inte i helvetet för mina illdåd...
Kommentarer
Trackback
