Det blev inte riktigt som jag planerat...
Jag läser "vägen till ekonomisk frihet" av Bodo Schäfer just nu. Strålande lektyr som slår fyra timmars arbetsvecka med hästlängder. Äntligen en bok som inte riktar in sig på enbart en väg att lyckas! Dessutom blir jag imponerad när alla "men" som rör sig i huvudet alltid verkar komma upp i nästföljande kapitel. Med boken som bakgrund bestämde jag mig för att prata med försäljningschefen som var på besök idag.
I bakhuvudet hade jag följande:
- Var bäst på det du gör (årets butikschef borde väl räcka?)
- Har du ett problem, se till att du skapar en lösning som utvecklar dig och gör dig oumbärlig för företaget (problem: omotiverad, lösning: nya idéer för att generera mer pengar till företaget utan att det kostar ett öre)
- Bestäm dig för att du är värd att lyckas, att du är värd att få mer pengar, etc. (det låter bra).
Jag hade stolpat upp mitt tal i huvudet. Det var ett säljtal som skulle visa vad jag kände, men också förhoppningsvis skulle låta som en bra affär för företaget och generera pengar. Jag har bra kontakt med min chef, så jag var inte speciellt nervös. Det gick sådär, men inte av den anledningen jag hade kunnat tro:
FC: Hur är det?
Jag: Det är bra, men jag behöver tips från dig som jag tror kan utveckla både mig och företaget
FC: Okej?
Jag: Jag har känt mig omotiverad ett par månader och har bestämt mig för att så vill jag inte ha det. Det gynnar inte mig och inte företaget. Jag måste göra förändringen, men jag skulle behöva lite coachning från dig.
FC: Du ska ju snart åka utomlands, allt kommer kännas bättre då.
Jag: Jo, men jag skulle vilja att vi satte lite högre och tydligare mål för butiken. Det skulle motivera mig... (här fortsatte jag med alla idéer jag har som inte kostar pengar, som jag skulle kunna göra på min fritid.)
FC: Jag tror, att när du kommer hem från din resa kommer du vara fylld av energi för våren...
Någonstans här kände jag att det gick åt "pipsvängen" som min mormor skulle ha sagt. Jag hade förberett mig på de flesta reaktioner, men inte den här, inte den förnekande, förlamande känslan av att inte vilja förbättra (inte heller utlägget efteråt angående hur många saker han försökt förbättra utan gehör).
Jag pratade med en man som misslyckats många gånger med samma saker jag försökte lyckas med till ett företag som inte var villiga att förändras.
Slutsats? Tre alternativ:
- Mina förslag var totalt idiotiska. Han var bara för artig för att säga det.
- Han vill inte se mig lyckas där han misslyckats
- Företaget, utländskt, är så konservativt att det inte finns utrymme för människor i de lägre leden att komma med förslag.
Kanske en kombination av alla? Jag blev inte arg, snarare mognade det inom mig att företaget inte är min framtid. Jag vill vara med och driva min arbetsplats framåt, och har jag tokiga idéer vill jag veta det. Det är rätt mot mig och rätt mot dem, för vem vill ha en omotiverad människa i sin stab? Inte jag iallafall.
I bakhuvudet hade jag följande:
- Var bäst på det du gör (årets butikschef borde väl räcka?)
- Har du ett problem, se till att du skapar en lösning som utvecklar dig och gör dig oumbärlig för företaget (problem: omotiverad, lösning: nya idéer för att generera mer pengar till företaget utan att det kostar ett öre)
- Bestäm dig för att du är värd att lyckas, att du är värd att få mer pengar, etc. (det låter bra).
Jag hade stolpat upp mitt tal i huvudet. Det var ett säljtal som skulle visa vad jag kände, men också förhoppningsvis skulle låta som en bra affär för företaget och generera pengar. Jag har bra kontakt med min chef, så jag var inte speciellt nervös. Det gick sådär, men inte av den anledningen jag hade kunnat tro:
FC: Hur är det?
Jag: Det är bra, men jag behöver tips från dig som jag tror kan utveckla både mig och företaget
FC: Okej?
Jag: Jag har känt mig omotiverad ett par månader och har bestämt mig för att så vill jag inte ha det. Det gynnar inte mig och inte företaget. Jag måste göra förändringen, men jag skulle behöva lite coachning från dig.
FC: Du ska ju snart åka utomlands, allt kommer kännas bättre då.
Jag: Jo, men jag skulle vilja att vi satte lite högre och tydligare mål för butiken. Det skulle motivera mig... (här fortsatte jag med alla idéer jag har som inte kostar pengar, som jag skulle kunna göra på min fritid.)
FC: Jag tror, att när du kommer hem från din resa kommer du vara fylld av energi för våren...
Någonstans här kände jag att det gick åt "pipsvängen" som min mormor skulle ha sagt. Jag hade förberett mig på de flesta reaktioner, men inte den här, inte den förnekande, förlamande känslan av att inte vilja förbättra (inte heller utlägget efteråt angående hur många saker han försökt förbättra utan gehör).
Jag pratade med en man som misslyckats många gånger med samma saker jag försökte lyckas med till ett företag som inte var villiga att förändras.
Slutsats? Tre alternativ:
- Mina förslag var totalt idiotiska. Han var bara för artig för att säga det.
- Han vill inte se mig lyckas där han misslyckats
- Företaget, utländskt, är så konservativt att det inte finns utrymme för människor i de lägre leden att komma med förslag.
Kanske en kombination av alla? Jag blev inte arg, snarare mognade det inom mig att företaget inte är min framtid. Jag vill vara med och driva min arbetsplats framåt, och har jag tokiga idéer vill jag veta det. Det är rätt mot mig och rätt mot dem, för vem vill ha en omotiverad människa i sin stab? Inte jag iallafall.
Kommentarer
Trackback
